Forskning i praktiken – kunskapssyn, lärande och identitet
Att forskningen har något att erbjuda praktiken är en allmän uppfattning. Med “forskningen” avses i regel de aktiviteter som bedrivs och de resultat som presenteras vid, framförallt, våra högskolor och universitet. “Praktiken”, det är de professionella verksamheter som äger rum på det så kallade “fältet”.

I fokus för den här framställningen står frågan om vad som krävs – vilka förutsättningar som behöver råda – för att biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning ska komma till användning och vara till nytta i praktiskt biblioteksarbete.

Med jämna mellanrum poängteras hur viktigt det är att praktiken drar nytta av forskningen. I omvänd riktning sägs också att forskningen måste ta hänsyn till praktiken genom att studera praktikrelevanta frågor. Likaså betonas att reflektion och begrundan är en förutsättning för professionell utveckling:

“To be effective, practitioners should be reflexive, should examine and question what we do, how we do it, and why we make the choices we do” (Budd, 2001, p. 3)

Alldeles oavsett vilken verksamhet vi utgör en del av, det må vara biblioteksarbete eller forskningsarbete, så torde de flesta hålla med om det som sägs i citatet. Att ifrågasätta och reflektera över sina egna, och andras, göranden och låtanden är hälsosamt.

Varför gör vi som vi gör? Går det att göra på andra sätt? Vad är det egentligen som ligger till grund för de beslut vi fattar? Det är frågor som kontinuerligt behöver besvaras.

Ett av flera möjliga sätt att kritiskt granska och utveckla den verksamhet vi är en del av är att vända sig till forskningen. Frågan är dock hur vi närmar oss den här möjligheten.

Innan jag försöker besvara den frågan vill jag klargöra vad jag avser med forskning. Jag vill då göra en distinktion, och lyfta fram två möjliga betydelser.

Å ena sidan den betydelse som i den här diskussionen kanske ligger närmast till hands, nämligen forskning i bemärkelsen forskningsresultat. Det vill säga rapporter från forskningsarbete; publikationer av olika slag, artiklar, böcker etc., men också muntliga presentationer vid konferenser och andra sammanhang. I enlighet med den betydelsen handlar forskning i praktiken om att forskning i form av resultat kommer till användning och nytta i bibliotekspraktiken.

Å andra sidan kan vi också ta tag i den betydelse som betonar ett förhållningssätt, ett forskningsorienterat förhållningssätt. Det är också forskning i praktiken, vilket innebär att praktikern närmar sig sin verksamhet utifrån ett forskningsorienterat perspektiv i syfte att reflektera, granska och ifrågasätta hur verksamheter bedrivs.

I enlighet med den sistnämnda betydelsen är forskning (som aktivitet) att likna vid ett (någorlunda) systematiskt och ordnat undersökande av ett avgränsat fenomen, i syfte att utveckla kunskaper som kan gagna verksamheten.

Forskning kan således ses både som resultat och som förhållningssätt. När vi diskuterar forskning i praktiken bör båda dessa betydelser få göra sig gällande.

Marcia Bates (1999), framstående amerikansk forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap (B&I), har konstaterat att professionell kunskap inte är vad hon kallar algoritmisk. Med det menar hon att det vi gör på jobbet inte innebär att genomföra en regelmässig sekvens av allmänt applicerbara problemlösningar.

Snarare är det så att vi i princip alltid måste närma oss och försöka lösa de uppgifter vi ställs inför utifrån de sammanhang och situationer inom vilka uppgifterna gör sig gällande. Det finns alltid utrymme för undantag, avvikelser och särprägel.

Kunskap, lärande och gränsobjekt
Forskning i praktiken syftar till kunskapsutveckling. Det grundläggande antagandet är att forskningen ska kunna bidra till att kunskaper utvecklas som gör det möjligt att utveckla och förbättra praktiken.

Om vi vill belysa och försöka förstå hur forskning i praktiken kan fungera på ett fruktbart sätt, är det därför, tror jag, oundvikligt att åtminstone något uppehålla sig vid frågan om vad kunskap är och hur kunskapsutveckling går till. Utan några övriga ambitioner vill jag peka på ett par aspekter av kunskap och kunskapsutveckling som jag tror spelar roll för det som det här anförandet uppehåller sig vid.

Människor är alltid i sammanhang; de är på platser, och de är alltid i någon mening relaterade till andra. De har uttalade eller outtalade intressen; de använder både intellektuella (till exempel sitt språk) och fysiska redskap (sin dator, exempelvis) för att utföra sina handlingar och för att förvalta och möta sina intressen.

Medarbetarna på ett bibliotek, exempelvis, är på sin arbetsplats, de använder sina verktyg för att uträtta sina arbetsuppgifter. De pratar med varandra om sina gemensamma intressen. De kan sägas bedriva ett gemensamt professionellt projekt.

De har ett särskilt sätt att uttrycka sig kring det som har med det professionella projektet att göra, en inte alldeles unik men i många avseenden särpräglad terminologi ligger till grund för vad som sägs och hur.

Något förenklat kan sägas att de har utvecklat sin särskilda kultur inom vilken ett särskilt sätt att se på och tala om världen är framträdande. De kunskaper som omhuldas och värderas av medarbetarna på biblioteket är i mycket hög utsträckning situerade, det vill säga relaterade till det särskilda sammanhang och de situationer som råder och uppstår där.

Det betyder att det som betraktas som värdefull kunskap i det sammanhanget, kan vara av helt underordnad betydelse i ett annat.

Kunskaper är relaterade till syften, avsikter och projekt. Vad som räknas som kunskap beror till stor del på vad andra projektdeltagare, som delar samma eller liknande syften och avsikter, uppfattar som värdefullt att kunna.

Gemensamma intressen, redskap, språk och projekt konstituerar en social praktik. Denna genomsyras av normer, konventioner och antaganden om hur vi bör göra och agera i just den sociala praktik inom vilken vi verkar.

Kunskap är med andra ord inte nödvändigtvis en individuell företeelse utan i allra högsta grad kollektiv till sin natur. Därför är det fruktbart att studera kunskapens sociala dimensioner, hur verksamheter formar och formas av människors försanthållanden och värderingar. För att förstå vad som betraktas som giltig kunskap i en viss social praktik är det fruktbart att identifiera sociala – och materiella – krafters inverkan på den kunskapsutveckling som pågår och eftersträvas.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att kunskap och kunskapsutveckling måste förstås i relation till den sociala praktik där kunskapen antas ha ett värde.

Människor lär genom deltagande i sociala praktiker. Lärande är mångfacetterat och äger rum på olika sätt.

Etienne Wenger (1998) resonerar i termer av praktikgemenskaper för att belysa hur människor lär. Praktikgemenskapsbegreppet erbjuder en fruktbar modell för att beskriva centrala inslag i människors lärande.

Tillsammans med andra lär vi genom att höra till. Vi lär genom att utveckla en identitet, genom att bli en aktiv del av den praktik i vilken vi är verksamma. Vi lär av våra erfarenheter, egna och gemensamma, genom att upptäcka och fylla handlingar och aktiviteter med mening. Vi lär också genom att göra, genom att använda redskap som tillhandahålls i de sociala praktiker som vi är del av och verksamma i.

Det viktigaste och mest centrala redskapet av alla är språket. Med språket skapar vi begrepp för att bringa ordning och förstå. Hur vi begreppsliggör och talar om något speglar och formar hur vi förhåller oss till detta något.

Språket har också en mycket stor betydelse för att vi ska kunna ta del av, men också dela med oss av, de kunskaper som är lokaliserade till de sociala praktiker vi är i. Språket möjliggör en tidsdimension, låter oss stå i förbindelse med historien, samtiden och framtiden.

Människor utgör del i flera sociala praktiker. Samtidigt som vi arbetar på bibliotek är vi också engagerade i föreningsliv, tillsammans med andra odlar vi, på egen hand eller i grupp, våra mer eller mindre organiserade intressen.

Språket förbinder inte bara olika tider, också platser och verksamheter knyts samman genom språk, berättelser, dokument, vittnesbörd.

Människor är rörliga och mångfacetterade och har förmågan att länka samman sociala praktiker.

Det är dock inte bara människor som genom sitt språk länkar samman sociala praktiker. Även företeelser, idéer, artefakter och begrepp kan fungera sammanlänkande. Vi kan då tala om så kallade “gränsobjekt” (boundary objects) som enligt Susan Leigh Star och James Griesemer (1989, s. 393) är elastiska nog för att kunna anpassas till olika praktikers lokala behov och begränsningar, men samtidigt tillräckligt robusta för att kunna bibehålla en gemensam identitet från en plats till en annan.

Även om forskningsresultat har en viss mening och fyller särskilda funktioner i en bestämd social praktik, exempelvis inom akademin, så ska det inte uteslutas att samma resultat också kan spela roll och fylla en funktion i en annan praktik, exempelvis på bibliotekariers professionella fält. Vi kan rentav, under vissa omständigheter, betrakta forskningsresultatet i fråga som ett gränsobjekt som länkar de båda sociala praktikerna samman.

Däremot är det mycket tveksamt, menar jag, att närma sig forskningsresultat utifrån antagandet att det ska fylla samma funktion och ha mening på samma sätt i de respektive praktikerna.

Metaforer och begrepp i diskussionen om forskning i praktiken
Det är med avstamp i ovanstående resonemang jag nu vill närma mig några centrala begrepp i diskussionen om forskning i praktiken.

Jag har tidigare fått möjlighet att komma till tals i den här frågan. På den EBLIP-konferens (2009) som ägde rum i Stockholm för några år sedan landade mitt fördrag i nedanstående jämförande uppställning.

 

Tabellen syftar till att illustrera och kommentera den skillnad jag ser mellan flera befintliga förslag till hur forskning i praktiken kan bedrivas, och mitt eget förhållningssätt till samma företeelse, som jag förderar att benämna forskningsanvändning i praktiken, snarare än evidensbaserat biblioteksarbete.

Jag har valt att särskilt rikta fokus mot de tankar och idéer som har formulerats av den “rörelse” som inte sällan benämns evidence-based library and information practice (EBLIP).

Jag väljer här att kortfattat kommentera respektive punkt i tabellen, för att sedan bli något mer mångordig kring de förutsättningar jag tycker mig ha identifierat för att forskningsanvändning i praktiken ska fungera.

1) Begreppet “bevis” signalerar ett synsätt som rimmar illa med det jag tror att vi ska ägna oss åt om vi vill dra nytta av forskning i praktiken. Går vi till uppslagsverket betyder “bevis” “något som ger kunskap om sanningen eller riktigheten hos ett påstående” (NE). Det sätt på vilket begreppet ofta är använt i EBLIP-sammanhang antyder att det finns något därute som ligger och väntar på oss, färdigt att hämta och använda, något som ska ge oss kunskap.

Jag menar dock att kunskap inte är given. Kunskaper utvecklas.

Jag föredrar därför att tala i termer av “underlag”; jag vill se forskningsresultat som något som kan fungera som utgångspunkt för utveckling av kunskaper, och av den sociala, professionella praktik inom vilka dessa kunskaper ska göra nytta och skillnad.

En namnkunnig företrädare för “EBLIP-rörelsen”, Denise Koufogiannakis (2011), ställde nyligen frågan “Vad är bevis?” (What is evidence?). Det är inte så att hon vill överge termen, däremot önskar hon se en breddning av dess innehåll.

Bland annat förespråkar hon en uppdelning av externa vetenskapliga (“external scientific”) bevis och interna, intuitiva (“internal intuitive”) bevis. Hon talar också om möjligheten att de som är verksamma inom B&I-professionen ska “konsultera data från den lokala kontexten”.

Koufogiannakis resonemang bjuder in till diskussion. Jag vill problematisera synen på kunskap – i det här fallet benämnt “bevis” – som något som föreställs vara extern eller intern, som tycks kunna inhämtas och transporteras.

I enlighet med mina utgångspunkter handlar lärande inte om att “konsultera data”.

Ett sista citat från Koufogiannakis artikel ger dock vid handen att det parallellt med bevisresonemanget också tycks finnas öppningar mot ett resonemang som närmar sig det jag förordar här.

Hon skriver: “Evidence is shown to us every single day – as we practice our profession, we learn what works and what doesn’t…”.

Här förändras resonemanget så att “kunskapsinhämtandet”, konsultationen av data, ger plats åt en ny bild, nämligen den som säger att vi lär oss vad som fungerar. Det händer varje dag i den sociala praktik där vi är verksamma. Jag tror den bilden är både sannare och mer fruktbar än den bild som allt för starkt håller fast vid “bevis”.

2) Inom EBLIP-rörelsen förordas en särskild metod som bland annat innefattar ett moment där man som bevissökande bibliotekarie förmodas formulera en eller flera frågor som rör det problem man önskar lösa. Därefter söker man bevis.

Som jag ser det bygger den här uppmaningen på att kunskap ska kunna inhämtas någon annanstans ifrån. Kunskap i form av svar på frågor antas, som det ter sig, på ett oproblematiskt sätt kunna överföras in i den egna verksamheten.

Min erfarenhet säger mig att vare sig problem eller frågor låter sig identifieras och formuleras likt diskreta bitar. Jag föreställer mig snarare att behovet av och önskan att utveckla den verksamhet man är en del av gör sig gällande på ett mer dynamiskt sätt och ger upphov till en strävan att utifrån gemensamma referensramar utforska de möjligheter till kunskapsutveckling som står till buds.

Jag ser forskningsanvändning och problemidentifiering, men också möjlighetsidentifiering, som interrelaterade och ömsesidigt befruktande aktiviteter.

3) Att åstadkomma möjligheter för forskningsanvändning i praktiken handlar inte om att överbrygga en “klyfta”. Här föredrar jag istället metaforen “kontinuum”. Det vill säga något sammanhängande, oavbrutet.

Forskning och praktik är, som jag ser det två sidor av samma biblioteks- och informationsvetenskapliga mynt, eller om vi så vill, två skilda sociala praktiker som dock är förbundna genom gränsobjekt.

Forskare och praktiker befolkar inte fullt ut samma sociala praktiker. De har olika intressen, syften, försanthållanden och konventioner, men det finns också, som vi ska se, mycket som förenar eller skulle kunna förena dem.

4) EBLIP-rörelsen har hämtat och hämtar fortfarande mycket inspiration – och inte minst en betydande del av sin terminologi – från naturvetenskaperna, i synnerhet medicinen. Det har fått till följd att litteraturen erbjuder ett otal exempel på sammanhang där naturvetenskapligt impregnerade metoder och synsätt har anlagts på situationer och kontexter som inte är mätbara eller kvantifierbara.

Idén om kunskap som generell och otvetydig sanning är inte fruktbar i sammanhang som kännetecknas av subjektiva värderingar och situerade kompetenser. Sådana sammanhang låter sig snarare utforskas ur samhällsvetenskapligt orienterade perspektiv med kvalitativa metoder.

5) EBLIP-rörelsens förhållningssätt till kunskap och lärande kan i enlighet med den överföringsmetafor på vilken den vilar sägas kännetecknas av instruktion, både i meningen undervisning (istället för lärande) och i meningen arbetsordning: “så här gör man, följ detta schema!“.

Jag vill snarare förorda ett förhållningssätt som utgår från konversation, det vill säga kollektivt lärande baserat på diskussioner utifrån gemensamma referensramar och utgångspunkter.

6) En given arbetsordning med diskreta bitar som mål kan beskrivas som processorienterad.

Lärande genom socialt deltagande kännetecknas av en kommunikativ ansats.

7) Strävan efter att finna det rätta svaret, beviset för att man handlar rätt, vilar på en föreställning att information är neutral, objektiv och intersubjektiv så länge den används på rätt sätt, det vill säga på ett rationellt sätt.

Min uppfattning är att människor vill vara, eller åtminstone vill framstå som, rationella. I själva verket, dock, handlar vi ofta på andra grunder än de som brukar sorteras in under rationalitetsparaplyet.

Med hänvisning till kunskapens sociala dimensioner förefaller det rimligt att anta, att information kan användas på andra sätt än strikt problemlösningsorienterade.

Vi kan exempelvis peka på det som stundom benämns symbolisk informationsanvändning där information används för andra syften än omedelbar problemlösning, exempelvis i identitetsskapande och -kommunicerande syfte.

Sätt att närma forskning och praktik
Ett närmande mellan forskning och praktik kräver i både bokstavlig och bildlig mening platser att mötas på. Även om det inte är mitt huvudsakliga ärende, vill jag ägna ett avsnitt åt att ge exempel på platser av det här slaget.

Litteraturen, men också vår erfarenhet, erbjuder ett flertal konkreta förslag på hur att skapa platser där forskare och praktiker kan mötas.

Bland annat finns det exempel på konferenser som attraherar både forskare och praktiker. Ett sådant är i3, information: interactions and impact som går av stapeln i Skottland vartannat år. Den vänder sig explicit till både forskare och praktiker.

En svensk motsvarighet till i3, i det avseendet att den uttryckligen vänder sig till både forskare och praktiker, är den årligen återkommande, Boråsbaserade konferensen Mötesplats inför framtiden. Här skulle också kunna nämnas Svensk biblioteksförenings årliga arrangemang Biblioteksdagarna, som på senare år har haft flera punkter med forskningsanknytning i programmet.

Också publikationer, exempelvis tidskrifter och redigerade volymer, kan fungera som mötesplatser. I Sverige är det tyvärr ont om exempel. Tidskriften Svensk biblioteksforskning är för närvarande vilande men eftersträvade att publicera bidrag av både praktiker och forskare. I Norge finns sedan några år Nordic Journal of Information Literacy in Higher Education vilken efterfrågar bidrag både om och från forskning och praktik. Journal of Academic Librarianship är ett internationellt (USA) exempel på en tidskrift som publicerar både praktiker- och forskarsignerade bidrag.

Ett relativt aktuellt exempel på en redigerad volym som innehåller kapitel av både praktiker och forskare, och som dessutom explicit vänder sig till båda kategorierna, är boken Pedagogiskt arbete i teori och praktik: om bibliotekens roll för studenters och doktoranders lärande (Hansson & Lyngfält, 2009).

Att forskare och praktiker möts i gemensamma forskningsprojekt är mig veterligen tyvärr ovanligare än att de publicerar sig inom samma pärmar. Det har dock förekommit svenska exempel. Bland annat finns det pågående exempel på samarbete mellan forskare vid Bibliotekshögskolan i Borås och bibliotekarier vid Bibliotek och läranderesurser vid samma högskola.

Ytterligare ett sätt att skapa platser där forskare och praktiker kan “mötas” är genom så kallade “repositories” eller “collaboratories”, digitala platser för olika slags innehåll av tänkbart intresse för båda parter.

Platser av detta slag syftar bland annat till att underlätta kontakter mellan aktörer med intresse för liknande frågor, att tillhandahålla och tillgängliggöra informationsresurser, men också utgöra en plats för intressenternas egna eventuella bidrag och kommunikation. Marisa Ponti (2008) föreslår att “collaboratories” kan fungera som gränsobjekt, som kan länka samman forskares och praktikers respektive praktiker.

Förutsättningar för meningsfull forskningsanvändning ur ett biblioteksperspektiv
Som redan antytts förutsätter lyckad forskningsanvändning i praktiken att forskare och praktiker i någon mening möts.

Det är emellertid också av intresse att föra ett resonemang om vilka förutsättningar som krävs inom respektive praktik.

I det följande avser jag att uppehålla mig vid förutsättningar för meningsfull forskningsanvändning ur ett biblioteksperspektiv. Det ska naturligtvis sägas att det också finns mycket goda skäl att resonera kring vilka förutsättningar som krävs i forskarpraktiken, för att forskningsresultat ska komma till användning bland praktiker. Det resonemanget lämnar jag dock därhän just nu.

Vad, närmare bestämt, kan det innebära att ägna sig åt forskning i praktiken? Jag har tidigare (Pilerot, 2007) ganska utförligt beskrivit hur forskning kan användas i bibliotekspraktiken. Här vill jag nöja mig med att konstatera att som med det mesta annat är detta något som kan ske i stor eller liten utsträckning.

Det kan handla om att hålla sig någorlunda a jour och hänga med i aktuell debatt; om att vara öppen för intryck, och vara intresserad av andra infallsvinklar på det jobb man utför än enbart ett erfarenhetsbaserat utförarperspektiv.

Det kan också handla om att aktivt och strukturerat bevaka sin professionella omvärld, men – och detta är viktigt – det handlar inte om soloprojekt.

Forskningsanvändning är ett gemensamt professionellt projekt. Det förutsätter inblick i och delaktighet i arbetsplatsens strävanden, mål och gemensamma visioner.

För att det ska vara fruktbart att använda forskning i praktiken krävs det att det är tydligt i vilken riktning man gemensamt är på väg.

Det krävs åtminstone delvis gemensamma referensramar och intressen, och det krävs en forskningsvänlig kultur som stödjer kollektivt utformade rutiner på arbetsplatsen för att dra nytta av forskning.

Att vara öppen för och intresserad av att använda forskning som underlag för reflektion och utveckling ska vara det normala; det ska inte bara ske i tidsbegränsade projekt.

Det måste dessutom finnas incitament – det ska löna sig att granska, utveckla, hålla sig à jour och genomföra förbättringar på sin arbetsplats.

Det kan naturligtvis handla om rena lönepåslag, men också om att ett nyfiket, utforskande förhållningssätt till arbetsuppgifterna kan leda till nya, roliga och stimulerande uppgifter, och om att få större möjligheter att delta i konferenser, tid för läsande, reflektion och skrivande.

Även om jag ser forskningsanvändning som ett kollektivt projekt, så utesluter inte det starka individuella bidrag. Liksom i andra utvecklingsarbeten, krävs det också i detta sammanhang starka krafter, individer, som kan driva, inspirera och gå i bräschen.

Individer som är engagerade i forskningsanvändning kan också tänkas fungera som “översättare”, och uttolkare av hur forskning kan omsättas i praktiska, konstruktiva handlingar på arbetsplatsen.

Det finns också anledning att i det här resonemanget erinra om att det på många bibliotek bortses från en potentiell resurs, nämligen nyblivna bibliotekarier med en färsk B&I-examen i bagaget. Därvidlag kan utbildningen fungera som en länk mellan forskning och praktik.

Nyutexaminerade B&I-studenter torde inte vara främmande för ett vetenskapligt förhållningssätt, och heller inte obekanta med aktuell B&I-litteratur. De har i de allra flesta fall nyligen avslutat ett vetenskapligt examensarbete i form av en kandidat- eller magister-/masteruppsats.

Uppsatsen bör inte bara ses som entrébiljett till arbetsplatsen, utan faktiskt vara något av intresse för arbetsgivare och arbetskamrater.

Med aktuell kunskap om forskningen skulle den nyutexaminerade bibliotekarien kunna fungera som en ledsagare och guide i B&I-landskapet.

De som arbetar på ett bibliotek och vill dra nytta av forskningsresultat måste, utifrån de förutsättningar och intressen som råder där, göra forskningen till sin, översätta och tolka för att identifiera lämpliga användningsområden.

En central ambition med det här anförandet har varit att peka på vikten av ett inkluderande synsätt på kunskap och kunskapsutveckling. Kunskap är inte det samma som information. Kunskap kan inte ses som diskreta bitar som motståndslöst låter sig överföras från en forskningspraktik till en bibliotekspraktik. Information är inte bevis. Information kan dock ligga till grund för utveckling av kunskaper. Som jag ser det är forskning i praktiken en aktivitet som både kräver och möjliggörs av reflektion kring kunskapssyn, lärande och kollektiva intressen och identitet.

Referenser
Bates, M. (1999). The role of the Ph.D in a professional field. Srygley Lecture, Florida State University

Budd, J. (2001). Knowledge and knowing in library and information science: a philosophical framework. The Scarecrow Press: Lanham, Maryland & London.

Koufogiannakis, D. (2011). What is evidence?. Evidence Based Library and Information Practice, Vol. 6 No. 2. s. 1-3

Lee Star, S. & Griesemer, J.R. (1989), Institutional ecology, `Translations’ and boundary objects: Amateurs and professionals in Berkeley’s museum of vertebrate zoology, 1907-39, Social Studies of Science, Vol. 19 No 3, s. 387-420.

Pilerot, O. (2007). Från forskning till praktik: om att använda resultat från forskning om informationssökning i undervisning i informationssökning. Paper presenterat vid konferensen Mötesplats inför framtiden. Borås, 10-11 oktober, 2007

Ponti, M. (2008). A LIS collaboratory to bridge the research-practice gap. Library Management, vol. 29, no. 4/5, pp. 265-277

Wenger, E. (1998). Communities of practice: learning, meaning, and identity. Cambridge: Cambridge University Press